Det är skillnad på att säga eller skriva att någonting är oacceptabelt och att faktiskt markera och göra tydligt att någonting är oacceptabelt.
Vi som jobbar i skolan och våra fackliga företrädare har sagt och skrivit mycket – men markerat alldeles för lite. Vi har gjort för lite för att faktiskt göra vissa saker oacceptabla.
De lyssnar inte på oss. De läser inte vad vi skriver. De maler oss snart till benmjöl här ute.
Nybildade Sveriges Lärare har två ordförande som delar halvårsvis på posten under 2023: Johanna Jaara Åstrand, tidigare ordförande för Lärarförbundet sedan 2014, och Åsa Fahlén, som tidigare varit ordförande för Lärarnas Riksförbund sedan 2016.
En snabb sökning i mediearkivet Retriever, som samlar allt som skrivits i svensk media, visar att dessa två fackliga ledare verkligen inte accepterar att vad som helst när det kommer till hur marknadskrafterna och politikerna behandlar den svenska skolan. Skriver man in de två fackliga ledarnas respektive namn och adderar sökordet ”oacceptabelt” så genererar det över 200 träffar per sökning.
Jag scrollar igenom mängden i det digitala mediearkivet och slås av att det är mycket som faktiskt inte går att acceptera. Det är mycket som är oacceptabelt.
Att elever får fuskbetyg är oacceptabelt. Det är oacceptabelt att lärare på aktiebolagens friskolor tjänar så mycket mindre än andra. Oacceptabelt att det är så få lärare per elev i samma friskolor. Att lärare tystas av sina rektorer är oacceptabelt. Det är oacceptabelt att föräldrar lägger sig i betygsättning. Att lärare hotas av elever är oacceptabelt. Att regeringen inte satsar pengar för att undvika nedskärningar i skolan är oacceptabelt. Det var oacceptabelt att friskolor som vill göra vinst på gemensamma skattemedel inte längre skulle omfattas av offentlighetsprincipen. Att så många elever inte längre klarar grundskolan med godkända betyg är oacceptabelt.
Det är – det trycks det på i flera debattartiklar och utspel – oacceptabelt att lärare generellt har en alldeles för hög och samtidigt ständigt stigande arbetsbörda. Oacceptabelt att lärare går in i väggen. Oacceptabelt att så många lärare lämnat yrket för annat.
Nästan alla svensk skolas problem är oacceptabla, uttryckt i debattskrifter och tidningscitat. Men allt är i högsta grad fortsatt acceptabelt i den verklighet som svenska lärare tvingas fortsätta verka i.
Jag fasar för vilka rubriker som kommer att kunna dyka upp vid samma sökning i mediearkivet i framtiden. Ge det några år till med den här utvecklingen, av att fullkomligt oacceptabla saker sker kontinuerligt utan åtgärder, och var befinner vi oss då om fem-tio år?
”Hela lärarlaget ersattes med AI-robotar”? Säkerligen oacceptabelt. ”SO-lärarens chock vid tjänstefördelningen: 115 elever per klass”? Garanterat oacceptabelt. ”Friskolekoncern malde ner pedagoger till benmjöl för att späda ut havregrynsgröten till barnens mellanmål”? Det här är fullständigt oacceptabelt, lär lärarfackets framtida ordförande kunna säga till tidningarna.
Pennan kan vara mäktig, men när det gäller att uttrycka att någonting faktiskt är oacceptabelt – som i att faktiskt mena att ”nej, det här accepterar vi inte” – så är den långt mycket mindre mäktig än de gamla snart sönderrostade fackliga vapnen.
Var är skyddsstoppen på alla de gravt underbemannade skolorna? Var är den nationella uppviglingen till aktivt motstånd mot de kommunala nedskärningarna på en redan eftersatt skola? Var är det idogt långsiktiga projektet som går ut på att övertyga varenda en av de över 300 000 fackligt anslutna lärarna om att vi måste gå ut i kollektiv strid mot allt det som sammantaget gör läraryrket ohållbart? Var är generalstrejken vi noggrant och strukturerat arbetat mot inför nästa kollektivavtalsrörelse?
Var är vårt egentliga och konkreta nej, som kollektiv? Var är vårt gemensamma och bergfasta uttalande om att någonting faktiskt är oacceptabelt, i ordets rätta bemärkelse?
Det är inte försvarbart att upprepat skriva eller på annat sätt yttra att det är fullkomligt oacceptabelt att vår svenska skolas har alla dessa baksidor – för att sedan följa upp det med att gång på gång signera nya kollektivavtal som inte alls reglerar något av det man konstaterat är fullkomligt oacceptabelt.
Vi måste tala mindre om oacceptabla saker – och faktiskt göra vissa saker oacceptabla. Vi måste sluta acceptera det oacceptabla. Och det finns inspiration att hämta.
Jag vet av erfarenhet att ingenting kommer till en gratis bara för att man slår sig ner och dricker en öl. Hade det varit fallet hade jag utfört åtskilliga stordåd i detta mitt enda jordeliv. Men jag vet att varje gång jag blickar över Atlanten och ser vad de amerikanska lärarfacken ägnar sig åt nu för tiden så tänker jag på att allt någonstans börjat runt ett enda litet bord med ett litet antal lärare.
I vintras modererade jag ett panelsamtal kring en dokumentär om den stora lärarstrejken i Los Angeles 2019, där 34 000 lärare slog stopp för ett havererat skolsystem nu stod inför ännu hårdare åtstramningar. En halv miljon elever tvingades stanna hemma, samhället lamslogs, politikerna fick panik och tvingades ner på knä.
Lärarna vann. Skolan räddades. Det politikerna föreslog visade sig vara oacceptabelt.
Ute på gatorna bland lärarna och skolpersonalen fanns mängder av elever och föräldrar, farföräldrar och morföräldrar, mostrar och farbröder – ja, alla i samhället som på något sätt påverkas av att barns skolgång inte fungerar till följd av underfinansiering och dogmatisk åtstramningspolitik.
Spoiler alert: det är många som påverkas av en icke-fungerande skola. Det är många som – om de får veta hur det faktiskt ser ut – inte vill att ett icke-fungerande skolsystem ska tillåtas bara hålla på att bli sämre och sämre. Det är många som rycker på axlarna åt ännu en debattartikel om de oacceptabla nedskärningarna eller skandalerna – men som kan vara villiga att gå till handling för att faktiskt vara med och försöka göra det till något vi som samhälle inte accepterar.
Om de mobiliseras.Om de organiseras. Om de får en bild av vad som görs, varför, och var vi har för mål med vår rörelse. Om de får chansen att faktiskt göra något som gör en fortsatt misshandel av vårt demokratiska samhälles stöttepelare oacceptabelt.
I Los Angeles lyckades man med det 2019. I Chicago lyckades man några år innan. I snart sagt varenda amerikansk delstat – vare sig den varit progressivt demokratisk eller tokkonservativ – har det rullat vågor av lärarstrejker under det senaste decenniet.
Ingen av dessa enorma massrörelser har utlösts av en gemensam öl på lokal, men de har alla börjat någonstans runt ett eller ett par bord där lärare och annan skolpersonal pratar ihop sig.
Det är inte mer än så. Jag vet förstås inte riktigt vad jag gör. Jag är jättenervös att ingen ska komma, att bokningen ska ha försvunnit, att ölen tar slut; att folk ska känna att de förslösat en torsdagkväll. Jag bara hoppas att jag kan lyckas samla några upprörda lärare i det Stockholmsområde där de rödgröna nedskärningarna mot skolan nu slår till med full kraft mot en redan svårt undernärd verksamhet.
I Malmö har en liten grupp som kallar sig Skolaktionen redan börjat med att försöka organisera arga lärare, skolpersonal och föräldrar mot kommunens nedskärningar. De har stått utanför skolor och informerat om nedskärningar, samlat namnlistor och börjat organisera ihop ett kollektivt motstånd. De har protesterat ute på gatorna. De har utfört aktioner för att uppmärksamma nedskärningarna. De har samlat in och spridit berättelser inifrån skolor om marknadsskolans olika skandalösa avigsidor.
Och i Stockholm har ju det nya fackförbundet Sveriges Lärares lokalavdelning äntligen börjat vakna till ordentligt liv. De samlar också in berättelser från lärare under parollen Stockholms Skolor Larmar, om hur Stockholms stads planerade nedskärningar förväntas slå de olika skolenheterna rätt i trynet. De anordnar på lördagen den 6 maj en demonstration för lärare utanför Stadshuset, för att markera mot de nya besparingarna. Och de har – vilket gör mig så väldigt glad – sagt att de ska försöka komma förbi med representation på Ölstugan Tullen imorgon, trots att det är organiserat av en bångstyrig frifräsare vars intentioner kan te sig grumligt radikala.
”This is not a moment”, gastade den fackföreträdaren under Los Angeles-strejken 2019, med betoningen på att just denna strejk inte var en slutpunkt. ”This is a movement.”
De amerikanskt starka retorikkunskaperna och det engelska språkets rikedom borde vi kanske inte ens försöka tävla med, men försök att inte se torsdagens träff som en öl utan som starten på en potentiell ölelse?
Det kommer att finnas ett diskussionspapper, ett bord, rätt billig öl och förhoppningsvis ett antal arga kollegor som också vill börja göra allt det där du hatar inom vårt rådande skolsystem oacceptabelt. Marcus Larsson – vår allas systemkritiska husgud – har lovat att komma förbi efter sin gratisföreläsning ute i Sollentuna. Man får lämna med precis vilken idé man vill, bara inte med tanken om att ”det här borde man skriva en debattartikel om”.
Debattartiklarnas tid är över. Den har fört upp frågorna på dagordningen – men nu är det dags att gå från ordalydelser till handlingar. Nu är det dags att börja visa vad ”oacceptabelt” faktiskt betyder.
Alla vi som värnar en fungerande skola måste nämligen sluta fokusera uteslutande på att säga och skriva saker för att beklaga utvecklingen som hela tiden går längre in i det oacceptabla; som förankrar skolan som en plats där det oacceptabla händer exakt varje arbetsdag.
Vi måste börja göra saker för att hejda den. Synligt. Organiserat. Tillsammans.
Börja gärna med valfri dryck imorgon. Från 17.00 har jag bokat in en rörelse.